La vie en rose

Dagen idag har varit en aning märklig. Saker jag en gång har lagt märke till har återkommit så som att samma sak sägs av olika personer, oberoende av varandra, vid olika tidpunkter; att jag ser någonting som jag annars sällan ser. Jag är en person som har svårt att inte se sådana företeelser som någonting talande; att det finns en mening med att jag får ta del, kanske ens lägger märke till det. Jag menar inte att detta är unikt för mig utan att dessa tillfällen är unika för varje människa, vilket också gör att olika saker läses in i unika företeelser.

Nyheten som dominerat dagen är den tragiska om Steve Jobs bortgång. En fantastisk person om gjort stora saker för vår tid, vår generation och kommande.
   Att en människa som fyllt en unik funktion på vår jord rycks bort så tidigt som i Jobs fall är en tragedi. En tragedi för de efterlevande, en tragedi för de som en gång relaterat till denna person utifrån sin egen utgångspunkt. Oviktigt är när; kanske i uppväxten, kanske vid framgångens begynnande, kanske i stunder av kamp och lidande, i stunder av glädje, i stunder av sorg över dennes bortgång. Detta är även en tragedi för en familjefar som ser framtida stunder med nära och kära gå förlorade. Att känna till sitt öde på det sätt att du har din resterande tid räknad måste innebära stor ångest och sorg kanske framför allt för den huvudsakligt drabbade.
Erfarenheter är det som binder oss samman många gånger. En gemensam upplevelse eller känslan av att du har känt som jag, och jag har en aning om vad du går igenom. Därför, tror jag, att det är av stor vikt för oss medmänniskor att få ta del av sådana tragedier som drabbat t.ex. familjen Jobs - tillsammans de miljontals människor i världen som sörjer denna framstående man på grund av egna erfarenheter och referensramar. Vi har någon gång känt som ni gör nu, vi vill dela den smärta som ni måste gå igenom. 

För mig personligen har dagen idag varit sensationell i den aspekten att mina referensramar har dragits till sin spets. Jag förlorade nämligen min egen pappa i somras till samma förädiska form av cancer som nu stulit Jobs liv. Att se nyhetssändningen om Jobs bortgång tidigt i morse fick hela min själ att vrida sig in och ut och säkert till och med lämna den svaga kropp som sakta satte sig ner i soffan med en ström tårar rinnandes för kinderna. Att höra meddelandet om en annan mans död, några få månader efter att den finaste mannen i mitt liv slitits ifrån mig på samma sätt, fick mina minnen och känslor att spela mig ett spratt och jag såg allt klart framför mig. Jag kunde så starkt relatera till Jobs familj, även fast jag inte känner dem eller känner till deras relationer. Att förlora en medmänniska, fäder såväl som någon man endast hört talas om, sätter spår som aldrig kommer att gå ur. Särskillt när en människa rycks bort ur det så starkt lysande rampljuset så att mycket folk i världen ser den tomma plats som inte längre fylls av denna person - då blir denna gemensamma sorg det som knyter folk och nationer emellan. De individer som bor i land efter land, hör samma nyhet och överväldigas av den kraft som gemenskap och sorg utsöndrar. Man tar del av en gemensam kärlek och solidaritet som vid så få tillfällen är nåbar. Att ta vara på dessa tillfällen och våga känna sorg och saknas är därför så outgrundligt viktigt. Det är en gåva som ges åt oss från den som lämnar. En gåva i vilken vi blir starka tillsammans.

Titeln på detta inlägg är likväl en titel på en Coldplaylåt som talar om just förlust och de relationer som kanske till och med förstärks efter en bortgång. Jag har en personlig erfarenhet av just siffran 42. Den förföljde nämligen mig och mina närmaste vänner under en lång period i uppväxten, överallt vi tittade så stod just den siffran. Vissa hävdar säkert att den förmodligen inte alls är mer frekvent än andra tvåtal, men åter igen; det beror på vad just du lägger för vikt och mening i de saker du erfar med dina sinnen. Saker som upprepar sig på outgrundliga vis ses som mirakel av vissa, som logik av andra. Att jag av någon anledning följts av upprepningar idag och att jag dessutom av en slump kom över just denna melodi med talet 42 i titeln i afton har fått mig att fundera över ifall jag kanske borde läsa in någonting i detta. Kanske vill någon säga mig någonting viktigt, kanske fånga min uppmärksamhet eller bara spela mig ett spratt. Men just en dag som denna, där så mycket annat leder mina tankar till de människor som inte längre lever bland oss, vill jag gärna tro att dessa företeelser är en hint från dem om att vi ska minnas, fortsätta älska och ta vara på den tid vi har att spendera på denna plats. Vi är alla unika och därför bli minnet utav oss även så.

Mycket mer än detta behövs inte.

Då har det blivit helg vilket innebar lite festligheter gårdagskvällen till ära. Vi började med att dricka vin, prata strunt och ha kul hos Aude, som jag lärde känna här i höstas. Ett gäng av hennes vänner var där, en del bekanta ansikten men flest nya bekantskaper för min del. Dom bevisade med en gång att påståenden om hur dryga och ogästvänliga Parismänniskor kan vara inte alltid behöver vara helt sanna. Otrevliga människor kan man hitta i alla städer, och Paris är såklart inget undantag men jag märker snabbt att de flesta infödingar här faktiskt är nyfikna och intresserade när dom märker att man inte pratar deras språk. Så, gårdagskvällen var iallafall väldigt trevlig. Intressanta människor som jobbar med allt från marknadsföring inom filmbranchen till att äga eget företag som säljer erotiska lyxunderkläder. Känns bra att lära känna och umgås med lite franskt folk, tror att det kommer hjälpa mig komma igång med språket ordentligt. 
På tal om språket så blev jag minst sagt förvånad (och lite skraj) en kväll när det plötsligt knackar på min dörr. Vem i stan skulle vilja komma och hälsa på mig klockan nio en torsdagkväll tänker jag och frågar vem det är. "It's Pascal" säger en man. ......Okeej..? tänker jag. Vem fasen är du? Öppnar försiktigt dörren på glänt (man blir faktiskt en aning paranoid i den här stan, efter alla stories man hör tror man att alla har någonting i kikarn...) och där står en vanlig kille, 30årsåldern kanske, och förklarar att han lärt känna Jonas, som hade mitt jobb och lägenheten innan mig. Han berättar att dom två tydligen haft "språkstudier" ihop, för att Pascal vill lära sig svenska och Jonas ville lära sig franska. Så han undrade helt enkelt om jag kanske ville göra samma sak. Han verkar vara superschysst och ytterligare ett tillfälle att öva språket kan ju inte skada, så den saken ska jag nog överväga.

Idag har jag tänkt lägga mig i parc Monceau som jag bor precis bredvid o läsa en bok o äta lite pannkakor som blev över från gårdagens middag (in hör hur avvancerad jag är i min matlagning.. ska försöka bättra mig...). Sedan ska jag nog träffa Aude och hennes kompis för ett glas vin någonstans. En myslördag helt enkelt. Känns skumt att vara så långt ifrån de vänner och miljöer man är van vid och ha massa tid att försöka fylla med något vettigt. Man känner sig onekligen väldigt ensam ibland, men de är tur att datorer finns för då kan jag se hur ni, mina kära vänner, har det och känna att ni faktiskt finns där någonstans på planeten och har det bra.


Vi hörs! <3